Dumma flickor. Lata. Skriver dåligt. Tänker dåligt. Tappade bakom vagnsruckel. Ligger stilla, helt stilla, som mycket små vita möss fortfarande i narkos efter experiment- verksamhet eller mormödrar drabbade av tv. Saliv i mungiporna. Matrester på haka, händer, bluskragar. Ligger som ök efter kriget, hästas spridda över fiendeland, uppsvullna bukar, avskurna strupar, sönderskjutna skallar. Spillror. Skrubbsår. Olyckor. Blod om mun. Blod mellan benen. Stoppar i sig blodkorv. Äter det med lingonsylt. Vad väntar de på? Räddning? Prinsar på vita springare. Vad längtar de efter? Manskroppar av ben och muskler? Berg av solitt kött som ska ta hand om deras trötthet, ge dem sömn, hålla deras huvuden, ge dem tröst? Ett blankt skinn, helt och hållet befriat från fett, med ådror som ett vatten, som en puls att värma dem? Klarar de sig då inte alls på egen hand? Är de då lealösa kvinnodjur, vanartiga, ihopsydda, knappt hållbara, med gråt i halsen, flyter när som helst sönder, spyr upp sina inälvor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar